Jag tänker ofta på det här med ångest. Förr kunde jag störa ihjäl mig på alla som pratade om sin ångest, precis som om det vore något vanligt, så fel jag hade (se: Att vara ensam är jag inte ensam om)… Jag tänkte ofta att ”va fan, så jävla farligt kan det inte vara, ryck upp er!!!” Men oj så fel jag hade och fy vilken ångest jag får över att ha tänk sådär, man får väl kalla det ödets ironi.

Ingen kan någonsin förstå hur det känns att ha riktig ångest eller bara generell ångest över absolut ingenting. Att ha en viss grad av ångest, t.ex. inför ett viktigt prov eller en redovisning är sunt, den tillför något bra och den har vi alla känt, men den där ångesten som kryper in under skinnet, som tynger ner dig och som får dig att känna dig på ett sätt som inte går att förklara med ord den tillför bara mörker.

Ångest för mig är en förlamande känsla. Jag blir oförmögen att tänka klart, fokusera, det känns som om alla mina muskler i hela kroppen vibrerar, jag blir svag. Jag får ett tryck över bröstet som gör mig så tung att jag inte kan röra mig, jag blir oförmögen att få mina tankar till handling, vilket kanske är tur. Ångest för mig gör fysiskt ont på flera olika vis i min kropp, en känsla som inte kan beskrivas och som äter upp mig inifrån och ut, som en gnagare som sitter fast inne i min bröstkorg och som försöker ta sig ut.

Idag har jag mest generell ångest. Jag har konstant den där gnagande och förgörande känslan inombords utan någon som helst egentlig anledning. Jag får ångest för att jag sover för mycket eller sover för lite, att jag inte hinner med det jag tänkt eller för att jag hann med mer än vad jag tänkt och det innebär att jag kommer vara helt slut dagen efter, jag får ångest för att jag skriver den här texten, jag får ångest för saker jag gör eller inte gör, jag får ångest för att jag FÅR ångest och jag får ångest för att jag HAR ångest. Jag får ångest över i princip allt, helt utan anledning.

Generell ångest är för mig den jobbigaste ångesten för den kan jag inte specificera, undvika eller aktivt göra något åt, om jag hade orkat göra något åt den. Innan jag blev sjukskriven hade jag så mycket ångest som jag kunde specificera och visste hur jag skulle undvika men den kunde jag inte undvika eftersom den var min vardag. En vardag som sakta men säkert förgjorde mig och som snabbt åt upp mig från insidan.
Men nu sitter jag här med min generella ångest som sakta äter upp mig från insidan och funderar, funderar över min tillvaro och om jag någonsin kommer få vara ångestfri igen.