Varje dag står man inför nya svårigheter, man blir utsatt för sina värsta fobier men man klarar dem, dag ut och dag in. Det kan vara att komma ur sängen eller att hoppa bungyjump från en bro på Nya Zeeland men oavsett sin svårighet, är det precis lika jobbig för den som behöver ta tag i den, den kräver exakt lika mycket mod. 

Idag sitter jag här men min svårighet är i morgon, men jag är redan rädd för den. Jag behöver ta mig igenom alla de där tankarna som går igenom huvudet som gör att min kropp att inte svarar. De där tankarna som gör att man ligger i sängen timme efter timme och stirrar i väggen, de där tankarna som gör en handlingsförlamad och som gör att bara vetskapen på att man fortfarande andas är en vinst.

I morgon ska jag ta första steget till att återgå till att arbeta. Jag har varit 100% sjukskriven i snart ett år. Jag ska, i dagsläget, inte gå tillbaka till samma arbetsplats, vilket gör det lättare, men det är fortfarande så otroligt svårt. Detta är nog det svåraste jag någonsin gjort i mitt liv och jag kan ärligt säga att jag känner mig inte ett dugg redo, men kommer man någonsin känna sig redo för en sådan sak? När man dagligen fortfarande kämpar med sina hjärnspöken, ångest, panik, oduglighet och allt vad det nu är som snurrar i huvudet? 

När jag var liten ville jag bara vara vuxen, slippa alla problem och bekymmer. Idag önskar jag att jag bara kunde gå tillbaka till den där tiden när man var liten och allt var bekymmersfritt och livet var enkelt! Visst är det lätt att vara efterklok men vilken glorifierad syn på vuxenlivet man hade som barn, om man bara visste hur det egentligen låg till…