Fortsätt simma!
Jag har haft perioder i mitt liv där jag inte mått bra, alls. När man är där mitt i det så tror man aldrig att man kommer att må bra igen, att vara glad känns så oerhört lågt borta. Det där dock, är något jag lärt mig att tänka över när jag mår dåligt, för det blir alltid bättre. Klyschigt, jag vet men det är sant, för jag sitter ju här med luft i mina lungor, en partner som älskar mig och ett liv som jag mår bra i och som jag älskar.
Man lär sig också oerhört mycket om sig själv och hur man fungerar. Jag har lärt mig genom mina svåra perioder att jag är en oerhört stark tjej som har oerhört mycket att dela med mig av till den som kan, vill och är mottaglig. Jag har vakren ett lätt eller litet bagage med mig i ryggsäcken, men oj vad lärorikt och värdefullt det är. Det är packat med sorg, ilska, ånger och besvikelse men även lycka, kärlek, barndomsminnen och galopper i skogen, alla de där byggstenarna som gör en till den man är idag. Händelser och känslor är stenarna och fogen är lärdomarna, man bygger inte ett slott utan båda delarna
Jag ska inte vara långrandig, men jag tror ni fattar vad jag menar. Jag hoppas att vi kan komma överens om att allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte heller slut än. Fortsätt kämpa, för ljuset i tunneln är inte ett tåg.
In my happy land!
Nu för tiden kan jag ofta tänka tillbaka på hur mitt liv såg ut för bara ett år sedan, vilken skillnad så kort tid som ett år egentligen är kan göra.
För ett år sedan levde jag i en monokrom värld, allt var bara olika nyanser av grått. Jag var instängd i mitt eget sinne där jag varje dag brottades med min tillvaro och hur jag skulle kunna överleva dag för dag. Idag är min värld färgsprudlande och jag lever, varje dag, till fullo! Olika nyanser av syrener och havet, doften av regn en sommarkväll eller värmen av de första solstrålarna en februarimorgon.
Livet tar alltid många konstiga svängningar, både till det bättre och det sämre, men just nu, i denna stund, är mitt liv precis där jag vill ha det. Jag kan ärligt säga att jag är lycklig varje dag, inte hela dagen varje dag men stunder av lycka där känslan av eufori slår in, stunder där rum och tid inte spelar någon roll.
I'm just surviving...
Hur ska man förväntas att resa sig upp, hålla huvudet högt, hoppsa fram genom livet när man gång på gång blir sparkad på. Hur ska man orka kämpa för sitt liv när man inte längre känner att det är värt att kämpa för? Man kämpar och krigar med motståndare så oerhört mycket större än sig själv att tillslut har man ingen ork kvar, man lägger sig på marken med strupen blottad, men inte heller hjälper det. Vad gör man när man gett upp hoppet?...
Just nu känner jag mig som mitt 15-åriga jag. En vilsen själ med så oerhört mycket smärta inom sig som hon inte kunde hantera. Som en vilsen och trasig tonåring gör man en massa uppsåt, tänjer gränser och sviker tillit. Som vilsen och trasig vuxen, vad fan gör man då? Man kan inte bara leva jävel och skita i konsekvenser för att må tillfälligt bra, då hade vi alla blivit missbrukare. Vad gör man när alla skyddsnät som är till för att hjälpa en, har svikit en?
Jag vill gärna inbilla mig att enda gången jag går bakåt är när jag tar sats, men tyvärr är inte verkligheten precis som man tänkt sig.
Alltid lurar man någon.
Varje dag står man inför nya svårigheter, man blir utsatt för sina värsta fobier men man klarar dem, dag ut och dag in. Det kan vara att komma ur sängen eller att hoppa bungyjump från en bro på Nya Zeeland men oavsett sin svårighet, är det precis lika jobbig för den som behöver ta tag i den, den kräver exakt lika mycket mod.
Idag sitter jag här men min svårighet är i morgon, men jag är redan rädd för den. Jag behöver ta mig igenom alla de där tankarna som går igenom huvudet som gör att min kropp att inte svarar. De där tankarna som gör att man ligger i sängen timme efter timme och stirrar i väggen, de där tankarna som gör en handlingsförlamad och som gör att bara vetskapen på att man fortfarande andas är en vinst.
I morgon ska jag ta första steget till att återgå till att arbeta. Jag har varit 100% sjukskriven i snart ett år. Jag ska, i dagsläget, inte gå tillbaka till samma arbetsplats, vilket gör det lättare, men det är fortfarande så otroligt svårt. Detta är nog det svåraste jag någonsin gjort i mitt liv och jag kan ärligt säga att jag känner mig inte ett dugg redo, men kommer man någonsin känna sig redo för en sådan sak? När man dagligen fortfarande kämpar med sina hjärnspöken, ångest, panik, oduglighet och allt vad det nu är som snurrar i huvudet?
När jag var liten ville jag bara vara vuxen, slippa alla problem och bekymmer. Idag önskar jag att jag bara kunde gå tillbaka till den där tiden när man var liten och allt var bekymmersfritt och livet var enkelt! Visst är det lätt att vara efterklok men vilken glorifierad syn på vuxenlivet man hade som barn, om man bara visste hur det egentligen låg till…
Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar...
Att hitta motivationen till att göra något är min stora bov just nu. Jag vill inte göra någonting och jag vill inte träffa någon. Hade jag fått bestämma hade jag legat under täcket varje dag och ruttnat och det hade jag varit nöjd med. Jag tvingar mig att gå ur sängen och att gå på yogan, jag vill inte påstå att jag tvingar mig till stallet eftersom det är mitt största nöje i livet, men det är en kraftsamling att komma iväg och jag är helt tömd på energi när jag varit där. Jag vill inte träffa personer i min omgivning och gör jag det så är jag helt slut efter en timme.
Självklart måste jag göra saker om dagarna, oavsett om det är att dammsuga lägenheten eller gå ner till stan och fika så finner jag det jobbigt och omotiverat så långt ut i fingerspetsarna att jag mår illa, det gör fysiskt ont i hela bröstet och det trycker all luft ur mig. Jag kan sätta mig på en stol och stirra i 30 minuter innan jag fattar vad jag egentligen ska göra, min hjärna kortsluter och jag vet varken tid eller rum.
Min egen beslutsprocess fungerar helt enkelt inte längre, jag drar ut på saker och jag flyttar dem framför mig, hela tiden. Jag har börjar skriva listor på saker jag vill göra varje dag, det är allt ifrån att gå till stallet till att rensa garderoben. Vissa saker har jag skrivit upp dagligen i över två veckor och jag har fortfarande inte gjort dem. De saker jag varje dag stryker över som gjorda är oftast sådant jag hade gjort ändå, som egentligen inte hade behövt stå på den där listan men då ser jag att jag i alla fall har gjort något.
Hur kommer man ifrån den där känslan av apati? Jag vill inte gå omkring som den jag är just nu, helt fråntagen från alla mina bra känslor. Hur kan allt bara ha blivit jobbigt, energikrävande och motståndskraftigt? Vad hände med ljusglimtarna i vardagen och stunder där jag faktiskt mår bra? De finns kvar, men de är oerhört mycket mer svåra att uppnå.
But darling, what if you fly?
Jag har skrivit ett helt gäng inlägg som jag har publicerat men som jag lika fort tagit ner då dem gett mig ångest, sådan ångest som känns långt in i ryggmärgen, som skapar ett sådant tryck över bröstet att jag inte längre får tillräckligt med luft.
Varför blir det så? Jag får direkt sju miljoner tankar som bara snurrar omkring och som gör mig totalt galen, vill folk läsa det här, är det för ärligt, är det bra nog, kommer folk tycka att jag är helt jävla psyko om jag skriver det här? Jag tvivlar så oerhört mycket på mig själv nu för tiden och jag tycker aldrig att jag räcker till eller att jag är bra nog.
Jag tvivlar och ifrågasätter allt jag gör nu för tiden förutom en sak, att min pojkvän är det bästa jag har och att han gör mig lycklig, varje dag. Det finns inte ord stora nog som kan förklara hur mycket jag älskar honom, han är min egen personliga sort av heroin och jag kan inte tänka mig en värld utan just honom vid min sida. Honom finns det inga tvivel om!
Däremot finns det tvivel i allt annat jag gör, i allt annat jag känner och i allt annat jag tänker. Det är ännu en ond cirkel som är hårt sluten av moment 22. Hur många onda cirklar kan egentligen tillfångata en i sitt eget liv?
Det finns så mycket jag skulle vilja göra, som jag skulle vilja testa, så mycket jag skulle vilja klara av eller som jag skulle vilja säga till vissa personer. De flesta av er tänker ”men bara gör det då!”. Ja, om det bara hade varit så enkelt, tror ni inte att jag redan hade gjort det i så fall? Alla de där sakerna vet jag att ”de är bara till att göra”, men jag vågar inte, för jag tvivlar på om jag kommer klara av dem. Det ger mig ångest att jag inte vågar men det ger mig även ångest att jag inte bara gör det. Två onda cirklar i samma stycke, båda håller fast mig i ett sådant hårt grepp att jag kvävs.
Jag hatar att jag är så begränsad av mina egna tankar. Gränser som jag själv har satt upp för mig själv då saker och ting har hänt i samband med händelser som gör mig livrädd för att försätta mig i dem igen, eller att testa nya saker eftersom jag kanske inte klarar av dem?
Jag har blivit rädd för att leva, när leva är det enda jag egentligen vill göra…
Monokrom värld, ingen kan se våra färger här...
Här har det varit tyst ett tag, men så blir det ibland. Livet kommer ikapp en och man måste sätta sig ner och andas ett tag. Hur svårt kan det vara, in, ut, in, ut. Andas ”i en fyrkant” för att bli av med ångest och stress, för det är väl så man ”ska” göra…eller?
Det har hänt så mycket de senaste veckorna, för gemene man är det kanske inte så mycket, men för mig är det mycket. Allt utöver min vardag är mycket men även min vardag är ibland för mycket.
Jag kan ligga i sängen på förmiddagarna och titta ut genom vårt ena sovrumsfönster och ser hur solen skiner och hur himlen är sådär härligt blå, men för mig är den grå. För mig är hela världen grå, monokrom och för liten, den har krymp likt en ylletröja som är tvättad i för hög temperatur och som nu är för liten, obekväm och som sticks men som man ändå sparar för att man hoppas innerligt på att en dag kanske den mirakulöst nog passar igen…
Nyårsafton
Idag är det nyårsafton och förhoppningsvis är jag vaken och uppe redan när det här inlägget publiceras (tidsinställer många av mina inlägg). Jag måste hinna iväg till stallet och vara hemma innan klockan 14 då vi ska hämta vår nyårsmat på Rebell här i Malmö sen ska jag hinna göra mig i ordning och fixa här hemma innan våra vänner kommer över vid 18. Vi ska fira hemma med en av mina bästa vänner, hennes pojkvän och en av Jokkes bästa vänner och hans….ja vad de nu är, dejt. Det kanske inte låter som en speciellt stressig dag eller en dag där det är svårt att hinna med allt, men jag har varit stressad över att, ironiskt nog, hinna med allt utan att behöva stressa sen en tid tillbaka.
Stress, stress, stress och mera stress. Är så trött på känslan av stress, hur den gör ont och förlamar mig, jag kan inte tänka klart och det känns som att jag ska få en hjärtattack. Jag hatar det och det finns inget jag kan göra åt det. Stress, ångest och ett konstant tryck över bröstet är vardagsmat som varken syns eller märks för min omgivning.
Det här med psykisk ohälsa är ett svårt ämne som aldrig kommer ha några enkla svar. Debatterna kring ämnet kommer alltid att finnas och personer kommer alltid att vara oense i frågorna. Vad kan man då som enskild individ, frisk eller ”sjuk” (notera situationstecknen runt sjuk, för jag är inte sjuk för att jag mår psykiskt dåligt, eller?…ironi) göra för att förändra massorna? Hur får man någon som inte ser på en att man bekämpar ett krig inom sig att förstå hur man känner eftersom det varken just syns eller märks?
Jag kan försöka förklara vad som pågår inom mig men ofta får jag svaret ”men så dålig/sjuk är du inte”, så då slutar man förklara. Man biter ihop och säger ”nej, kanske inte” även om man till sig själv säger ”eller hur, vad vet du om det?”. Jag vet inte heller hur dålig eller sjuk jag är på en skala från 1 - 10, men jag vet det mycket bättre än någon annan.
Hur det här inlägget gick från nyårsafton till ett inlägg om stress och generella känslor vet jag inte, men det jag vet är:
- Jag hoppas att jag hinner med denna dagen utan behöva att stressa ihjäl mig själv.
- Jag hatar att jag mår psykiskt dåligt.
- Psykiskt ohälsa är något som ALLA borde veta mer om, sjuk som frisk.
- Lita inte alltid på det som syns, oftast är det mycket värre än så.
- Jag älskar min pojkvän över allt annat, utan honom hade jag varit förlorad ❤
24 December - när som helst, var som helst...
Jul när jag var liten var något mysigt, förväntansfullt och härligt. Däremot hatade jag överraskningar, vilket jag fortfarande gör, och jag lärde mig tidigt att öppna mina presenter i smyg innan julafton (det gör jag dock inte längre, eller?) så jag visste vad jag skulle få.
Jag kommer så väl ihåg alla julaftnar när jag var liten, jag, mamma, pappa, mina två syskon, mormor och morfar, en jävla massa julmat som man tvunget skulle äta och den där förväntansfulla känslan man kände långt ner i magen, de första gångerna man på riktigt kände fjärilar i magen, hur kunde det vara annat än härligt?!
När jag tänker på jul idag ser jag något helt annat och jag saknar den där julkänslan man hade när man var liten, hur underbart, härligt och framförallt hur förväntansfullt det var. Idag ser jag bara stress, konsumtionshets, orättvisor och personer som far illa. Jag har tacksamt nog vuxit upp under bra julförhållanden där ingen farit illa, om man bortser från min generella mentala plats som inte var speciellt bra redan i tidig ålder, men det hör inte hit.
Idag ser jag jul som något krystat och påtvingat. Folk som springer omkring och stressar över julklappar, julmat, släktingar, tid, ork, pengar, välbefinnande och så vidare. Jul ska väl ändå vara något som är kravlöst, mystiskt och förväntansfullt, inte fullt med krav, måsten, stress och ångest? När jag tänker på det så är det så mkt som var härligt och underbart när man var liten som bara är förknippat med stress och ångest nu när man är vuxen. Nu när man har ”krav”, ”måsten” och allt man ”ska” göra som hänger över en är den där känslan man hade som barn i stort sätt bortblåst.
Ofta när jag tänker tillbaka på när man var barn så blir jag avundsjuk, så mycket lättare livet var. Det största bekymren var vilka byxor ens barbie skulle ha eller vad vi skulle få till middag, den där bekymmerslösa vardagen där ingenting egentligen spelar någon roll, det saknar jag. Jovisst, jag hade en jobbig uppväxt med helt andra bekymmer än vad som ska behövas läggas på ett barn, eller ens en vuxen för den delen, men det finns många som har haft det värre och jag har haft lyckliga stunder i min uppväxt. Dock tänker jag inte så mycket på mig själv när jag tänker tillbaka på hur det är att vara barn, mycket på grund att jag inte kommer ihåg mycket av min barndom, det har jag förträngt helt av självförsvar.
Däremot tänker jag mycket på alla de barn, ungdomar och även vuxna som far illa under den här typen av högtider. Barn där ens föräldrar dricker för mycket, inte har råd med en standard som de flesta av oss ser som en självklarhet, ungdomar som är ute och ränner för de har inget riktigt hem att gå hem till även om det är där deras familj bor, ungdomar som låter sig utnyttjas på alla (o)tänkbara vis och vuxna som är fast i hetsen att deras jul, framförallt allt deras jul, ska vara den mest glamourösa, mest påkostade, finast, bästa presenterna och framförallt den bästa julen. Varför är just julen så förbannat viktig!? Barn och ungdomar ser rakt igenom den där fasaden. Barn och ungdomar som har separerade föräldrar är speciellt duktiga på att sniffa till sig den där bullshiten i form av dyra presenter, godare mat, bättre släkt och så vidare, listan kan göras lång. Jag tycker innerligt synd om alla dessa personer som far illa under högtiderna, eller året runt för egentligen kvittar det fullkomligt när dessa personer far illa, det är precis lika vidrigt när som.
Jag tänker även på alla barn, ungdomar och vuxna som genom hela livet haft ett bra liv, som älskar att leva och ser fram emot vad livet har att erbjuda, det är det förhållningssettet till livet som gör mig avundsjuk.
Idag kan jag bara tänka tillbaka på de högtider jag minns och de var generellt bra. Vad som orsakat min generella olust och ointresse inför högtider och traditioner, det vet jag inte, men nu har vi en ganska bra bild att utgå ifrån.
Frågor utan svar...
Det här med stress är ett intressant fenomen och vad är det egentligen som är stress? Den frågan ställer jag mig varje dag, vad är stress och varför blir jag stressad av minsta situation? Självklart förstår jag att det är på grund av den situation jag har hamnat i, men är den lika självförvållad som den är påverkad av yttre faktorer eller är det mer eller mindre av motsvarande del? Jag önskar att det fanns enkla svar till alla mina frågor, för då hade jag inte suttit i den situationen jag gör, eller?
Minst en gång i timmen funderar jag över min situation, vad kunde jag gjort annorlunda, vad hade andra personer kunnat göra annorlunda, om jag hade gjort si eller så och framför allt hade jag kunnat undvika det här miserabla tillståndet om jag bara gjort något annorlunda? Jag vet inte vad jag skulle kunnat gjort eller inte gjort annorlunda men även om jag kommer på ett bra svar på de där frågorna kommer jag nog inte må bättre för det.
Idag blir jag stressa över minsta lilla, liksom att jag får ångest för allt och inget. Saker som varit planerade sedan länge hinner jag stressa upp mig över över tid och saker som är mer spontana vill jag helst undvika för jag vet inte om jag kan hantera dem. Dock har jag väldigt svårt för att säga nej, vilket innebär att jag gång på gång utsätter mig för saker som jag inte klarar av. Detta gör i slutändan att saker och ting blir värre än vad de var från utgångsläget men jag vet att jag måste utsätta mig för allt det där eftersom att sitta hemma och isolera mig blir jag inte bättre av heller, inte så värst ond cirkel va?
Likt en fågelunge testar man ofta vingarna för tidigt, man hoppar ur boet med stort självförtroende att man direkt ska klara av att flyga men vilken massiv besvikelse det blir när man handfallet faller till marken, hjälplös och med krossad självkänsla. Trots att man slagit sig sååå hårt att varje fiber i ens kropp gör så fruktansvärt ont måste man försöka igen för denna gången sitter man på marken och tittar upp mot boet och den största önskan är att få vara där uppe igen, i trygghet och förvar och man förbannar sig själv för att man var så jävla naiv att man trodde att man skulle klara av något som man innerst inne visste var omöjligt, bara för att bevisa motsatsen.
I längden är ingenting omöjligt, man är bara mer eller mindre redo för uppgiften man ställs inför. Ibland lyckas man, ibland faller man handlöst men det vet man inte förens man har provat. Hur ska man då veta när man klarar av saker och ting, saker som en gång varit en självklarhet men som man nu måste lära om?
Ännu fler frågor utan svar, jag har ett överflöd av dem och de får mig att falla handlöst mot marken medan jag förtvivlat och stressat flaxar med mina brutna vingar.
Ångest för mig är inte det samma som för dig.
Jag tänker ofta på det här med ångest. Förr kunde jag störa ihjäl mig på alla som pratade om sin ångest, precis som om det vore något vanligt, så fel jag hade (se: Att vara ensam är jag inte ensam om)… Jag tänkte ofta att ”va fan, så jävla farligt kan det inte vara, ryck upp er!!!” Men oj så fel jag hade och fy vilken ångest jag får över att ha tänk sådär, man får väl kalla det ödets ironi.
Ingen kan någonsin förstå hur det känns att ha riktig ångest eller bara generell ångest över absolut ingenting. Att ha en viss grad av ångest, t.ex. inför ett viktigt prov eller en redovisning är sunt, den tillför något bra och den har vi alla känt, men den där ångesten som kryper in under skinnet, som tynger ner dig och som får dig att känna dig på ett sätt som inte går att förklara med ord den tillför bara mörker.
Ångest för mig är en förlamande känsla. Jag blir oförmögen att tänka klart, fokusera, det känns som om alla mina muskler i hela kroppen vibrerar, jag blir svag. Jag får ett tryck över bröstet som gör mig så tung att jag inte kan röra mig, jag blir oförmögen att få mina tankar till handling, vilket kanske är tur. Ångest för mig gör fysiskt ont på flera olika vis i min kropp, en känsla som inte kan beskrivas och som äter upp mig inifrån och ut, som en gnagare som sitter fast inne i min bröstkorg och som försöker ta sig ut.
Idag har jag mest generell ångest. Jag har konstant den där gnagande och förgörande känslan inombords utan någon som helst egentlig anledning. Jag får ångest för att jag sover för mycket eller sover för lite, att jag inte hinner med det jag tänkt eller för att jag hann med mer än vad jag tänkt och det innebär att jag kommer vara helt slut dagen efter, jag får ångest för att jag skriver den här texten, jag får ångest för saker jag gör eller inte gör, jag får ångest för att jag FÅR ångest och jag får ångest för att jag HAR ångest. Jag får ångest över i princip allt, helt utan anledning.
Generell ångest är för mig den jobbigaste ångesten för den kan jag inte specificera, undvika eller aktivt göra något åt, om jag hade orkat göra något åt den. Innan jag blev sjukskriven hade jag så mycket ångest som jag kunde specificera och visste hur jag skulle undvika men den kunde jag inte undvika eftersom den var min vardag. En vardag som sakta men säkert förgjorde mig och som snabbt åt upp mig från insidan.
Men nu sitter jag här med min generella ångest som sakta äter upp mig från insidan och funderar, funderar över min tillvaro och om jag någonsin kommer få vara ångestfri igen.
Att vara ensam är jag inte ensam om.
Mitt huvud står still. Jag funderar mycket men jag har inget fokus på mina tankar. De är överallt och ingenstans, högt och lågt, allt och inget.
Här om dagen gick jag genom stan tidigt på morgonen, det var bara jag och alla de där som snyggar till stan, sopgubbar, fönsterputsare, folk som byter ut affischer och så vidare, så det är rent och fint när affärerna öppnar. Det var sol från en klarblå himmel och livet var till synes bra och det tycker jag är jobbigt. Jag ser ut att må bra men inom mig pågår ett krig varje sekund på dygnet.
Jag tänker ofta att varför kunde jag bara inte brutit ett ben istället, då hade folk förstått, de kan relatera till något och framförallt syns det att något har hänt. Ingen människa i världen kan se på mig att jag mår fruktansvärt dåligt där jag går, en solig morgon genom stan, absolut ingen. Jag kan inte heller se om personen jag möter mår lika dåligt, eller sämre för den delen.
Psykisk ohälsa är något fruktansvärt stort i vårt land, 51% av alla kvinnor i åldern 16 - 29 år drabbas av psykisk ohälsa, det är mer än hälften av alla kvinnor i min ålder, jag blir mörkrädd av bara tanken. 32% av alla män i samma åldersgrupp drabbas, det är ungefär en tredjedel av alla män. Slår man ut siffrorna på hela livet (16-84 år) så är det 37% kvinnor och 24% män som lider av psykisk ohälsa*. Förstår ni att ungefär var annan person ni möter på gatan har ett inre krig inom sig som sakta men säkert förgör den? Jag kan inte förstå det, ändå är jag en av dem.
Jag känner mig allt som oftast ensam i min situation men jag är långt ifrån ensam. Min pojkvän gick igenom ungefär samma sak för ett år sedan och han förstår, men ändå gör han det inte. Han vet hur grunderna känns men det som skiljer våra sjukdomsbilder åt förstår han inte och jag förstår inte honom heller när han förklarar hur det var för honom. Det är så svårt att sätta ord på det man känner men ändå förväntas man göra just detta. Jag slits varje dag emellan att försöka förklara eller att skita i det för det blir ändå inte bättre, eller?
10 år och två dagar senare.
För två dagar sedan var det den 10 December 2016. Ett datum som alla andra på året, inte känt för något. Ett datum som för 10 år sedan förändrade mitt liv. Jag kan ofta tänka på den där dagen för 10 år sedan och jag minns den som om det vore igår.
Den 10 December 2006 var jag precis fyllda 15 år, en vilsen tonåring som levde ett hårt liv. Ett liv som ingen 15-åring ens borde behöva leva, fyllt med skam, tankar på döden och självskada. Ett liv med en svår situation hemma, grov mobbing i skolan och äldre ”vänner” som utnyttjade en på alla vis de kunde men de var de enda som behövde mig (eller var det egentligen tvärt om?) och som bekräftade mig, trodde jag i alla fall. De där vännerna, som då var så oerhört viktiga och som jag då skulle gå genom eld för, känner jag inte ens idag - jag är inte ens vän med dem på Facebook, om det nu skulle betyda något.
När jag tänker tillbaka på den där 15-åriga tjejen som gick omkring med ett djupt mörker inom sig kan jag förundras över att jag ens lever idag. Jag är inte på något vis stolt över mig själv men jag förundras över hur min kropp kan ta sig ur alla dessa konstiga, destruktiva och rent ut sagt livsfarliga situationer man har försatt den i, som man många gånger rent medvetet och självförvållat satt den i. Så är det något jag är stolt över så är det min kropp, att min kropp orkar att bära mig när inte min hjärna har vett, förstånd eller ork nog att bära sig själv.
Fågeln Fenix, den brinner upp och föds på nytt i sin egen aska, så kan jag känna mig ibland. När jag var i den där perioden av mitt liv, brann jag tillslut upp. Någonstans runt 16 -17 gav jag upp, jag ville inte mer och jag såg inget värde i att gå på denna jorden mer, jag brann upp men föddes på nytt ur askan till att bli en starkare, friskare, sundare och framför allt gladare människa. Just nu sitter jag åter i min aska och sakta men säkert kommer jag att lära mig flyga, igen!
Jag har kommit långt sedan den där förvirrade 15-åriga tjejen och ja, så mycket har hänt på 10 år. 21 Juli 2007 släpptes den sista Harry Potter boken ”Harry Potter and the Deathly Hallows, 4 November 2008 blev USA:s första svarta president vald, Barack Obama, 25 Juni 2009 dog Michael Jackson (jo, det var just så länge sedan), 12 Januari 2010 var jordbävningen i Haiti, 5 Oktober 2011 dog Steve Jobs, 13 Januari 2012 kantrade Costa Concordia, 5 December 2013 dog Nelson Mandela, 12 Augusti 2014 tog Robin Williams sitt liv, 1 Juli 2015 blev jag och min pojkvän tillsammans, 9 November 2016 valdes Donald Trump till att ersätta Barack Obama som USA:s nästa president. Ja, mycket har helt enkelt hänt de senaste 10 åren men vart har egentligen dessa 10 åren tagit vägen? Jag vet inte. Ibland känns det som att det var igår den 10 December 2006 var, ibland känns det som att det var en evighet sedan, min slutsats? Tiden är inte relevant, den som säger något annat har fel.
Men ni undrar säkert vad som hände den där morgonen för 10 år och två dagar sedan? Varför har ett helt obetydligt datum en stor betydelse i mitt liv, men ändå glömde jag bort att det var just den dagen för två dagar sedan…
Den 10 December 2006 dog min pappa.
Nöjd, är det något man kan bli?
Jag burkar säga att man ska inte bli nöjd, då slutar man förbättras och man slutar göra det bättre för sig själv. Egentligen tror jag inte att någon någonsin blir nöjd för vi vill alla alltid ha det bättre. För visst tänker man ofta att om jag bara hade lite mer pengar kvar varje månad så hade livet varit bättre eller lättare, om man bara hade det där tränset som toppskiktet av ryttarna använder då kommer min ridning bli bättre, om man bara hade en lite större lägenhet i ett lite bättre område i stan då hade man haft en lite bättre guldkant på vardagen och så vidare.
Jag generaliserar mycket men visst har vi alla dessa tankar någon gång under dagen. Jag tror även att Kim Kardashian eller Donald Trump har de tankarna trots att de uppnått saker som många av oss bara kan drömma om, för vem ville inte vara skitsnygg kändis med sin egen realityshow eller Americas president när man var liten? De är säkert oerhört nöjda med sina liv och vad de åstadkommit men även de har något som de önskar var på något annat vis, för visst hade det gjort livet lättare om allt bara var som man föreställt sig?
Jag tänker ofta den typen av tankar men nu för tiden handlar det sällan om fysiska ting och mer om mitt egentliga välbefinnande. Vad kan eller ska jag ändra på för att kunna bli just nöjd med mitt välbefinnande?
Jag har aldrig några bra svar på de där frågorna jag ställer mig själv och efter att dagarna går slutar de bli frågor som jag förväntas kunna svara på utan istället retoriska frågor som jag ställer mig varje dag och inser att jag fortfarande inte kan besvara min egen frågeställning. Jag vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska göra för att inte få ångest varje dag, jag vet inte hur eller vad jag ska göra för att inte känna ett starkt obehag i att lämna hemmet, jag vet inte hur eller vad jag ska göra för att lösa den situation jag är i.
Det vanligaste svaret jag får på dessa frågor när jag ställer dem till andra är att ”det tar tid”. Jaha, är det två minuter, två dagar, två veckor, månader eller år vi pratar om!? Jag blir så jävla frustrerad på att inte veta och min egen slutsats av detta är att jag är en kontrollmänniska, som om inte allt annat räcker? Jag vill veta att om två veckor har jag ingen ångest kvar, om två veckor kan jag gå utanför dörren utan att känna att jag kvävs och om två veckor då, då mår jag bra och då är jag nöjd!
Välkommen till min värld.
Jag har någon form av romantiserad syn på det här med att skriva, likt J.K Rowling när hon skrev ”Harry Potter och de vises sten” på det där fiket i Edinburgh för många år sedan eller som alla de där författarscenerna i diverse Hollywood filmer. Personer som sitter i ett dunkelt hörn på ett café med sin laptop med det där äpplet på, en STOR kaffe (antagligen spetsad med något starkare, men det är bara en generalisering) och glasögonen halvvägs ner på näsan som glidit ner en bit på grund av den lätt nedåtriktade blick som uppstår när man komponerar en text. Dock vill jag varken kalla mig för skribent, författare eller ens en skrivare. Ja, alltså inte en sådan där som man skriver ut text eller bild på papper ifrån utan någon som regelbundet skriver, det är inte jag. Däremot har jag alltid föredragit textform framför talform, som den introverta person jag är har detta alltid kommit mer lättsamt för mig.
Jag har många gånger försökt mig på det här med att blogga och efter hand har det runnit ut i sanden då jag antagligen inte haft rätt motivation och inspiration till att fortsätta skriva. Nu vill jag inte ha detta som en blogg, det kommer vara ett ställe där jag kan ventilera. Kalla det en dagbok, anteckningsblock eller bara ordbajsande, mig kvittar det. Jag skiter i ifall folk läser, stör sig eller kritiserar, detta är mitt verk och mitt bidrag till mitt eget välbefinnande, jag har så mycket att dela med mig av.
Så här sitter jag, med en romantiserad syn av folk som skriver, lätt nedhasad i soffan, dricker bubbel, iklädd endast innetofflor, ”min” Jimi Hendrix tröja som jag sover i och är hemma sjukskriven för utmattningssyndrom, ångest och panikångestattacker, välkommen till min värld.
