24 December - när som helst, var som helst...

2016-12-24 @ 08:00:00
När jag var liten var julen något att se fram emot och man längtade efter den varje år. När december kom och allt julpynt och julskyltningar kom upp grundades sakta men säkert den där längtan efter jul och julafton. Däremot hatade jag mammas girlanger hon envisades med att hänga upp och än idag gillar jag dem inte, dock vet jag inte om hon fortfarande hänger upp dem, tyvärr är man inte ”hemma” speciellt ofta längre, varken över jul eller övriga tiden av året. 

Jul när jag var liten var något mysigt, förväntansfullt och härligt. Däremot hatade jag överraskningar, vilket jag fortfarande gör, och jag lärde mig tidigt att öppna mina presenter i smyg innan julafton (det gör jag dock inte längre, eller?) så jag visste vad jag skulle få.

Jag kommer så väl ihåg alla julaftnar när jag var liten, jag, mamma, pappa, mina två syskon, mormor och morfar, en jävla massa julmat som man tvunget skulle äta och den där förväntansfulla känslan man kände långt ner i magen, de första gångerna man på riktigt kände fjärilar i magen, hur kunde det vara annat än härligt?! 

När jag tänker på jul idag ser jag något helt annat och jag saknar den där julkänslan man hade när man var liten, hur underbart, härligt och framförallt hur förväntansfullt det var. Idag ser jag bara stress, konsumtionshets, orättvisor och personer som far illa. Jag har tacksamt nog vuxit upp under bra julförhållanden där ingen farit illa, om man bortser från min generella mentala plats som inte var speciellt bra redan i tidig ålder, men det hör inte hit.

Idag ser jag jul som något krystat och påtvingat. Folk som springer omkring och stressar över julklappar, julmat, släktingar, tid, ork, pengar, välbefinnande och så vidare. Jul ska väl ändå vara något som är kravlöst, mystiskt och förväntansfullt, inte fullt med krav, måsten, stress och ångest? När jag tänker på det så är det så mkt som var härligt och underbart när man var liten som bara är förknippat med stress och ångest nu när man är vuxen. Nu när man har ”krav”, ”måsten” och allt man ”ska” göra som hänger över en är den där känslan man hade som barn i stort sätt bortblåst.
Ofta när jag tänker tillbaka på när man var barn så blir jag avundsjuk, så mycket lättare livet var. Det största bekymren var vilka byxor ens barbie skulle ha eller vad vi skulle få till middag, den där bekymmerslösa vardagen där ingenting egentligen spelar någon roll, det saknar jag. Jovisst, jag hade en jobbig uppväxt med helt andra bekymmer än vad som ska behövas läggas på ett barn, eller ens en vuxen för den delen, men det finns många som har haft det värre och jag har haft lyckliga stunder i min uppväxt. Dock tänker jag inte så mycket på mig själv när jag tänker tillbaka på hur det är att vara barn, mycket på grund att jag inte kommer ihåg mycket av min barndom, det har jag förträngt helt av självförsvar.

Däremot tänker jag mycket på alla de barn, ungdomar och även vuxna som far illa under den här typen av högtider. Barn där ens föräldrar dricker för mycket, inte har råd med en standard som de flesta av oss ser som en självklarhet, ungdomar som är ute och ränner för de har inget riktigt hem att gå hem till även om det är där deras familj bor, ungdomar som låter sig utnyttjas på alla (o)tänkbara vis och vuxna som är fast i hetsen att deras jul, framförallt allt deras jul, ska vara den mest glamourösa, mest påkostade, finast, bästa presenterna och framförallt den bästa julen. Varför är just julen så förbannat viktig!? Barn och ungdomar ser rakt igenom den där fasaden. Barn och ungdomar som har separerade föräldrar är speciellt duktiga på att sniffa till sig den där bullshiten i form av dyra presenter, godare mat, bättre släkt och så vidare, listan kan göras lång. Jag tycker innerligt synd om alla dessa personer som far illa under högtiderna, eller året runt för egentligen kvittar det fullkomligt när dessa personer far illa, det är precis lika vidrigt när som.

Jag tänker även på alla barn, ungdomar och vuxna som genom hela livet haft ett bra liv, som älskar att leva och ser fram emot vad livet har att erbjuda, det är det förhållningssettet till livet som gör mig avundsjuk.

Idag kan jag bara tänka tillbaka på de högtider jag minns och de var generellt bra. Vad som orsakat min generella olust och ointresse inför högtider och traditioner, det vet jag inte, men nu har vi en ganska bra bild att utgå ifrån.

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0