Frågor utan svar...

2016-12-23 @ 08:00:00

Det här med stress är ett intressant fenomen och vad är det egentligen som är stress? Den frågan ställer jag mig varje dag, vad är stress och varför blir jag stressad av minsta situation? Självklart förstår jag att det är på grund av den situation jag har hamnat i, men är den lika självförvållad som den är påverkad av yttre faktorer eller är det mer eller mindre av motsvarande del? Jag önskar att det fanns enkla svar till alla mina frågor, för då hade jag inte suttit i den situationen jag gör, eller?
Minst en gång i timmen funderar jag över min situation, vad kunde jag gjort annorlunda, vad hade andra personer kunnat göra annorlunda, om jag hade gjort si eller så och framför allt hade jag kunnat undvika det här miserabla tillståndet om jag bara gjort något annorlunda? Jag vet inte vad jag skulle kunnat gjort eller inte gjort annorlunda men även om jag kommer på ett bra svar på de där frågorna kommer jag nog inte må bättre för det.

Idag blir jag stressa över minsta lilla, liksom att jag får ångest för allt och inget. Saker som varit planerade sedan länge hinner jag stressa upp mig över över tid och saker som är mer spontana vill jag helst undvika för jag vet inte om jag kan hantera dem. Dock har jag väldigt svårt för att säga nej, vilket innebär att jag gång på gång utsätter mig för saker som jag inte klarar av. Detta gör i slutändan att saker och ting blir värre än vad de var från utgångsläget men jag vet att jag måste utsätta mig för allt det där eftersom att sitta hemma och isolera mig blir jag inte bättre av heller, inte så värst ond cirkel va? 

Likt en fågelunge testar man ofta vingarna för tidigt, man hoppar ur boet med stort självförtroende att man direkt ska klara av att flyga men vilken massiv besvikelse det blir när man handfallet faller till marken, hjälplös och med krossad självkänsla. Trots att man slagit sig sååå hårt att varje fiber i ens kropp gör så fruktansvärt ont måste man försöka igen för denna gången sitter man på marken och tittar upp mot boet och den största önskan är att få vara där uppe igen, i trygghet och förvar och man förbannar sig själv för att man var så jävla naiv att man trodde att man skulle klara av något som man innerst inne visste var omöjligt, bara för att bevisa motsatsen. 

I längden är ingenting omöjligt, man är bara mer eller mindre redo för uppgiften man ställs inför. Ibland lyckas man, ibland faller man handlöst men det vet man inte förens man har provat. Hur ska man då veta när man klarar av saker och ting, saker som en gång varit en självklarhet men som man nu måste lära om?

Ännu fler frågor utan svar, jag har ett överflöd av dem och de får mig att falla handlöst mot marken medan jag förtvivlat och stressat flaxar med mina brutna vingar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0