Att hitta motivationen till att göra något är min stora bov just nu. Jag vill inte göra någonting och jag vill inte träffa någon. Hade jag fått bestämma hade jag legat under täcket varje dag och ruttnat och det hade jag varit nöjd med. Jag tvingar mig att gå ur sängen och att gå på yogan, jag vill inte påstå att jag tvingar mig till stallet eftersom det är mitt största nöje i livet, men det är en kraftsamling att komma iväg och jag är helt tömd på energi när jag varit där. Jag vill inte träffa personer i min omgivning och gör jag det så är jag helt slut efter en timme. 

Självklart måste jag göra saker om dagarna, oavsett om det är att dammsuga lägenheten eller gå ner till stan och fika så finner jag det jobbigt och omotiverat så långt ut i fingerspetsarna att jag mår illa, det gör fysiskt ont i hela bröstet och det trycker all luft ur mig. Jag kan sätta mig på en stol och stirra i 30 minuter innan jag fattar vad jag egentligen ska göra, min hjärna kortsluter och jag vet varken tid eller rum. 

Min egen beslutsprocess fungerar helt enkelt inte längre, jag drar ut på saker och jag flyttar dem framför mig, hela tiden. Jag har börjar skriva listor på saker jag vill göra varje dag, det är allt ifrån att gå till stallet till att rensa garderoben. Vissa saker har jag skrivit upp dagligen i över två veckor och jag har fortfarande inte gjort dem. De saker jag varje dag stryker över som gjorda är oftast sådant jag hade gjort ändå, som egentligen inte hade behövt stå på den där listan men då ser jag att jag i alla fall har gjort något. 

Hur kommer man ifrån den där känslan av apati? Jag vill inte gå omkring som den jag är just nu, helt fråntagen från alla mina bra känslor. Hur kan allt bara ha blivit jobbigt, energikrävande och motståndskraftigt? Vad hände med ljusglimtarna i vardagen och stunder där jag faktiskt mår bra? De finns kvar, men de är oerhört mycket mer svåra att uppnå.

Jag har skrivit ett helt gäng inlägg som jag har publicerat men som jag lika fort tagit ner då dem gett mig ångest, sådan ångest som känns långt in i ryggmärgen, som skapar ett sådant tryck över bröstet att jag inte längre får tillräckligt med luft.

Varför blir det så? Jag får direkt sju miljoner tankar som bara snurrar omkring och som gör mig totalt galen, vill folk läsa det här, är det för ärligt, är det bra nog, kommer folk tycka att jag är helt jävla psyko om jag skriver det här? Jag tvivlar så oerhört mycket på mig själv nu för tiden och jag tycker aldrig att jag räcker till eller att jag är bra nog. 

Jag tvivlar och ifrågasätter allt jag gör nu för tiden förutom en sak, att min pojkvän är det bästa jag har och att han gör mig lycklig, varje dag. Det finns inte ord stora nog som kan förklara hur mycket jag älskar honom, han är min egen personliga sort av heroin och jag kan inte tänka mig en värld utan just honom vid min sida. Honom finns det inga tvivel om!
Däremot finns det tvivel i allt annat jag gör, i allt annat jag känner och i allt annat jag tänker. Det är ännu en ond cirkel som är hårt sluten av moment 22. Hur många onda cirklar kan egentligen tillfångata en i sitt eget liv?
Det finns så mycket jag skulle vilja göra, som jag skulle vilja testa, så mycket jag skulle vilja klara av eller som jag skulle vilja säga till vissa personer. De flesta av er tänker ”men bara gör det då!”. Ja, om det bara hade varit så enkelt, tror ni inte att jag redan hade gjort det i så fall? Alla de där sakerna vet jag att ”de är bara till att göra”, men jag vågar inte, för jag tvivlar på om jag kommer klara av dem. Det ger mig ångest att jag inte vågar men det ger mig även ångest att jag inte bara gör det. Två onda cirklar i samma stycke, båda håller fast mig i ett sådant hårt grepp att jag kvävs.

Jag hatar att jag är så begränsad av mina egna tankar. Gränser som jag själv har satt upp för mig själv då saker och ting har hänt i samband med händelser som gör mig livrädd för att försätta mig i dem igen, eller att testa nya saker eftersom jag kanske inte klarar av dem? 

Jag har blivit rädd för att leva, när leva är det enda jag egentligen vill göra…