Hur ska man förväntas att resa sig upp, hålla huvudet högt, hoppsa fram genom livet när man gång på gång blir sparkad på. Hur ska man orka kämpa för sitt liv när man inte längre känner att det är värt att kämpa för? Man kämpar och krigar med motståndare så oerhört mycket större än sig själv att tillslut har man ingen ork kvar, man lägger sig på marken med strupen blottad, men inte heller hjälper det. Vad gör man när man gett upp hoppet?...
Just nu känner jag mig som mitt 15-åriga jag. En vilsen själ med så oerhört mycket smärta inom sig som hon inte kunde hantera. Som en vilsen och trasig tonåring gör man en massa uppsåt, tänjer gränser och sviker tillit. Som vilsen och trasig vuxen, vad fan gör man då? Man kan inte bara leva jävel och skita i konsekvenser för att må tillfälligt bra, då hade vi alla blivit missbrukare. Vad gör man när alla skyddsnät som är till för att hjälpa en, har svikit en? 
Jag vill gärna inbilla mig att enda gången jag går bakåt är när jag tar sats, men tyvärr är inte verkligheten precis som man tänkt sig.